God morgon! Idag är det en ny månad.

idag är det också onsdag, minns när jag brukade älska onsdagar för att det vardagen som äntligen gjorde att helgen kändes mindre fjärran. Tiden då jag alltid längtade som mest efter helgen var då jag gick gymnasiet och bodde i en by som jag inte riktigt tyckte om. Jag och Fanny som då var min sambo, hade en liten trip down memory lane igårkväll. 

Jag minns den första tiden på gymnasiet. Hur osäkert och spännande allt var. Jag var 16 och hade flyttat hemifrån för att bo på ett elevhem med två andra tjejer, varav den ena jag hade kännt i hela mitt liv och den andra var Fanny. En vädigt speciell tjej som kom att betyda mycket mer än jag kunde ana då. Det blev vi tre, jag och mina girls.

Minns hur vi gick upp på morgonen och åt frukost i matsalen, gick tillbaka till våra rum och borstade tänderna. Gick i skolan på dagarna och pluggade, skrattade och myste tillsammans på kvällarna i det lilla huset vi bodde.

Hur jag slets mellan känslan av att jag valt fel linje och att jag tyckte så mycket om mina nya vänner och ville stanna kvar. Vilket jag tillslut gjorde. Efter alla funderingar och alla samtal till de gamla vännerna hemma i Luleå. 

Hur många gånger jag ångrade det beslutet, och hur jag lika många gånger kände tacksamhet över att jag fick växa upp och leva på egen hand, i det parallella universum som internatskolan innebar.

Jag minns när vi började tvåan och provade på hur det var att pendla till och från Piteå varje dag. Tröttheten som kom av att stiga upp i gryningen och sova på bussen innan man var framme och skulle hålla ögonen öppna en hel dag vid bänken innan det var dags att dra hem igen och hur det kändes som att man bara hann in genom dörren innan det var dags att gå och lägga sig.

Året då vi tre bästisar bestämde oss för att bo tillsammans igen och började leta lägenhet att bo i under trean. Jag bestämde mig också för att pröva lyckan som hundägare och hittade mina drömmars kennel och tiken som så småningom skulle vara mamma till min drömhund. Som jag hade längtat! Äntligen skulle det hända. 

Hur jag, Gabbi och Fanny hamnade i små bråk av och till angående lägenheten som vi verkligen behövde innan hösten kom. Sommaren innan sista året spenderades någonstans mellan sömn och vakenhet när jag gick upp varannan timme för att pissa valpen där ute på gräsmattan hos mamma och pappa. Hur hon kändes som mitt barn. Krävande men älskad. På jobbet mötte jag en ny bästa vän, Anton. Han som skulle komma att bli min pojkvän, min stora kärlek som jag skulle skiljas från när hösten kom och bussresorna till skolan och min nya lägenhet skulle bli vardag. Jag och valpen Lava, dit och tillbaka, dit och tillbaka. Jag, Lava, Anton. Jag, Lava, Gabbi, Fanny och alla andra klasskompisar. Vi pluggade som galningar fast vi redan var så skoltrötta. Pluggade och hjälpe varandra, stöttade varandra. Var med om allt och lite till tillsammans i tre år.

Vi skulle klara det. Och det gjorde vi tillslut. Dagen när det var dags att ta på sig den vita mössan och stå på flaket var vemodig, jag drack för att glömma för det var så sorgligt och så härligt på samma gång. Vi behövde en paus från varandra, i alla fall jag. Jag var så trött. Men en paus från mitt hjärta har ni aldrig haft. Ni finns alltid där inne.

 Mina älskade, jobbiga och fina första "sambosar" (som vi kallade oss). My girls. Vilken resa va? 

Jag minns det som igår samtidigt som det inte går att undkomma känslan av att vi växt så mycket, vi blev vuxna tillsammans. Det kan aldrig någon ta ifrån oss och det delar vi för alltid.

En del av mitt hjärta kommer alltid slå för dig. 

Kärlek 

//Bella